Eftersom vi är i fjällen så måste man ju åka skidor. Så idag tog Mia och jag på oss laggen och gav oss ut i skidspåret. Solen sken och det var inte alltför kallt, bara ca -20. Själv har jag inte åkt långfärdsskidor på säkert 30 år. Mia däremot kör stafett vasan varje år och är en van skidåkare.Inte ville jag vara sämre, hur svårt kan det vara? Så vi gav oss av i 7,5 km rundan.
Det var mycket uppförsbackar i början och då kan man ju räkna med att det gå utför också. I första utförslöpan skar min ena skida snett och jag dök på öronen, eller rättare sagt på ansiktet. Resultat - en rejäl fläskläpp och ett sårat ego. Men jag kämpade på. Efter en stund tyckte jag att Mia kunde åka före så hon gav sig av. Jag kämpade på i min egen takt, någon sprinter har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det var skönt på sitt sätt om
det inte hade varit så mycket backar. Benen blev lite "bambi-skakiga" och vid varje utförslöpa tog jag det extra försiktigt.
Typiskt nog slog jag omkull igen i den sista utförsbacken. Även denna gång var det ansiktet som mötte marken först dessutom fick sig vristen en liten törn. För att komma upp fick jag ta av mig en skida och så kunde jag inte få på den igen. Som tur var kom Mia precis då, hon hade tagit ett extra varv på 3,5 km.
Vi var rejält svettiga vid målgång och våra kära makar hade ganska roligt åt hur vi såg ut. Men vi hade i alla fall rört på oss.
Belöningen efter var ett glas öl på Anorak. Det var vi värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Det är alltid trevligt med lite respons. Så skriv gärna några rader.