Tarzan

Jonas och några av hans kamrater har varit på besök några dagar. Grabbarna tränar klättring "bouldering" eller vad det nu heter. De friklättrar på större stenar och mindre klippor på låg höjd.
Eftersom det inte finns några bra ställen att friklättra så hade grabbarna bestämt att de skulle pröva en höghöjdsbana högt uppe i träden. En bana består alltså av ett antal vajrar som är spännda mellan träden och man skall med hjälp av vajrarna och olika hjälpmedel som gungor, vintunnor, uppspännda plankor ta sig fram mellan träden.

Idag var det dax för banan i Thuré. När vi kom dit fick vi varsin sele och hjälm och instruktioner hur vi skulle använda utrustningen. Det fanns banor i 9 olika svårighetsgrader. Tuffa grabbar och en ännu tuffare farsa började naturligtvis med en röd bana som är den näst svåraste. Den röda banan var inget problem så vi gick raskt vidare till en av de svarta banorna. Sista gången vi gick denna bana så orkade jag och Martin (Eva-Lottas grabb) inte ta oss igenom hela banan så vi blev nedfirade. Detta var väldigt förnedrande för den tuffa farsan. Den här gången hade han bestämt sig för att klara av banan. De stationer som vi inte orkade med förra gången som stigbyglarna och tunnorna gick galant den här gången och Tarzan kände sig som den verkliga tarzan den här gången. Efter tunnorna var det bara några transportstationer kvar innan målet.
Tarzan som nu var lite kaxig drog in den skatebord som skulle ta mig till nästa träd. Färden gick väldigt bra till en början. Efter halva överfarten blev det totalstopp. Av någon anledning hade det tunna repetet som man halade in skateborden med fastnat på något sätt och det hade snott sig runt min arm. Det blev tvärstopp, det brände till i armen och så kände jag en smäll på hjälmen.
Vad gör man när man står på en skatebord 20 meter över marken och mitt mellan 2 träd? Är man Tarzan den riktige tar man naturligtvis tag i bästa lijan och svingar sig vidare. Den lite mindre kaxiga Tarzan satte sig försiktigt ner och började dra skateborden mot nästa träd. Det var väldigt tungt att dra sig fram men med lite djävla anamman gick det. Jag skrek till grabbarna att jag var lite trött och att jag skulle hoppa över den sista svarta banan. När jag kom ner på marken märkte jag att det var ganska stora brännmärken på min arm. När jag lämnade tillbaka min hjälm och sele såg instruktörerna att jag hade ett jack i örat som de tyckte att jag borde visa upp för en doktor. Hur som helst slutade dagen på ett operationsbord och en doktor som sydde ihop mitt öra. Även en Tarzan måste besöka en doktor ibland.